Pomologisk historia

 

Äpplets ursprung

Visste du att våra förädlade äpplen, Malus domestica, har sitt ursprung i Kina och Kazakhstan?
Läs den spännande historien här om äpplets utveckling och om hur det så småningom kom hit till oss.

 

 

Svensk pomologihistoria 

Eneroth, Smirnoff, Dahl och Nilsson är de stora namnen i vår svenska pomologihistoria.
Här finns en liten sammanfattning över deras gärningar och andra viktiga händelser.

 

 

 

Äpplets ursprung – av Jette Harboe

 

Texten nedan har tidigare publicerats i Pomologen nr 3/4 2001
 

Nyligen har Barrie Juniper vid universitetet i Oxford efter 30 års forskning kunnat visa att samtliga 2500 kända sorter i Storbritannien genetiskt stammar från ett område i centrala Kina.

 

Botanisten Dr Barrie Juniper har nyligen rapporterat om resultaten från sina expeditionsresor till Kazakhstan. I en avlägsen dal vid namn Ili, på norrsluttningarna av bergskedjan Tien Shian, 1000 km nordost om huvudstaden Alma-Ata, hittade man vilda fruktträd, många av dem med stora, söta frukter.

 

Där fanns många fruktslag – äpplen, päron, plommon, körsbär m.m. Prov från äpplena som man förde med sig hem var av arten Malus sieversii. Noggranna genetiska undersökningar av släktskapet mellan olika former av släktet Malus har visat att M. sieversii är mycket nära besläktat (i princip identiskt) med vårt eget förädlade äpple Malus domestica, som i sin tur står på behörigt släktavstånd till vildapeln (Malus sylvestris). Våra mat- och dessertäpplen har alltså sina förfäder långt borta i Centralasien.

 

Utvecklingshistorien har troligen gått till så här. Malussläktet utvecklades förmodligen redan för 10 – 20 miljoner år sedan i de södra och centrala delarna av Kina. Dessa träd hade små frukter ungefär som rönnbär. De små ätliga kärnorna spreds med fåglar över hela norra halvklotet och vår vildapel är en efterkommande till dessa tidiga sorter.

 

En liten grupp vildapel spred sig från centrala Kina genom ett bördigt landskap, nuvarande Gansuprovinsen. För 4,5 miljoner år sedan började Tien Shians bergskedja att höja sig, ungefär samtidigt som Himalaya bildades. Dessa bergskedjor uppstod genom en kollision mellan Indiens och Asiens bergsmassiv. Fåglar flög över bergen med frön från olika Malus-arter mot det som idag är Kazakhstan. Under tiden ändrades klimatet och Gobi och Taklimakanöknarna bredde ut sig över Gansu vilket ledde till att äpplena i Tien Shian blev isolerade och började utvecklas utan fortsatt kontakt med omvärlden.

 

För ungefär 7 miljoner år sedan kom hjortar, vildsvin och andra stora däggdjur till Ilidalen. Dessa växtätare festade på den vilda höstfrukten och valde då förstås de största och sötaste frukterna. Frön från dessa frukter spreds på så vis över hela dalen och frukterna blev med tiden ännu större och sötare. Gradvis ändrades de från fågelburna frukter till däggdjursspridda frukter med giftiga frön. Fröskalet blev glatt, hårt och tårformat för att oskadat kunna passera djurens tarmkanal.

 

Mycket senare, vid istidens slutskede för c:a 10 000 år sedan, började människor färdas genom området. De tog med sig de goda frukterna, och på så sätt kom så småningom de stora, söta äpplena, Malus domestica, till oss i västerlandet.

 

Vägen hit gick via Persien, som med sina fruktträdgårdar och en i allt övrigt högtstående agri- och hortikultur troligen var de som först kom att utveckla ymptekniken. Här skedde så en första mänsklig selektion av de bästa sorterna.

 

Grekerna lärde fruktodlarkonsten från perserna och man kan förmoda att Alexander den store med sitt kavalleri varit en av de bästa spridarna av goda äppelkärnor, i alla väderstreck, för sådär 2300 år sedan.

 

Romarna lärde sig också fruktodlingens hemligheter av grekerna och vidareutvecklade den till perfektion. De tog med sig kunskapen ut i Europa och ympade in sina smakligaste sorter på grundstammar av bittra och sura lokala vildaplar.

 

För tillfället pågår runt om i världen en rad olika undersökningar av äppelsorternas genetik. I dessa har man funnit att flera sorter som odlas än idag har ett mycket nära släktskap med de som anses som “gamla romerska sorter”. En sådan kandidat skulle, enligt senare forskning, kunna vara Ribston.

 

 

 

Svensk pomologi – en liten historisk sammanfattning

 

Ordet pomologi är bildat av det latinska pomum, äpple, och det grekiska logos, lära. Pomologi omfattar läran om de odlade fruktsorterna. Redan på 1600-talet var pomologin föremål för ivrig behandling i tryckta verk i till exempel Frankrike och England.

 

Olof Eneroth, den svenska pomologins fader, utgav 1864-1866 Handbok i Svensk Pomologi, det första svenska verket i ämnet. Äpplen utgör tyngdpunkten i boken men den upptar även päron, plommon, körsbär, valnötter, kvitten, aprikoser, persikor, vindruvor, fikon och olika slags bär. Eneroths banbrytande verk utkom på nytt med början 1896 kraftigt utökad och bearbetad av den finska pomologen Alexandra Smirnoff.

 

Den tredje personen som gjort ett stort avtryck i svensk pomologi är Carl G. Dahl, professor vid lantbruksuniversitetet i Alnarp. Han författade Svensk Pomologi, ett verk som utkom 1929 och upptog detaljerade beskrivningar av äpplen och päron odlade i landet. Dahls pomologi utgavs på nytt 1943 i omarbetad upplaga.

 

Det skulle dröja till 1986 innan vi fick en ny svensk pomologi. Då utkom Anton Nilsson, hortonom och elev till Carl G Dahl med boken Våra äpplesorter. Anton Nilsson återkom 1989 med Våra päron-, plommon- och körsbärssorter.

 

Hushållningssällskapen och de lokala fruktodlarföreningarna har betytt mycket för svensk fruktodling. År 1900 bildades Sveriges Pomologiska Förening (SPF) som snabbt fick många medlemmar i alla samhällslager. Föreningen arbetade målinriktat för att öka medlemmarnas och allmänhetens pomologiska kunnande. Ett viktigt redskap i detta arbete var föreningens årsskrift med intressanta och läsvärda artiklar. SPF ombildades 1966 till Riksförbundet Svensk Trädgård.

 

Ett av målen för Sveriges Pomologiska Sällskap är att fortsätta sprida pomologiskt kunnande i de gamla pomologernas och SPF:s anda.

Rulla till toppen