Ympris

(Texten nedan är skriven av Janne Sääf och har tidigare publicerats i Pomologen nr 1 2002) 

Söker du någon som kan hjälpa dig med ympning – se sidan Beskärare och ympmästare

Förädling börjar med ris

Förökning och förädling av fruktträd kan ske på olika sätt men i den egna trädgården är ännu ympning det helt dominerande. Många misslyckade ympningar bottnar säkerligen i en felaktig hantering av ympriset.

En lyckad ympning börjar och slutar med en omsorgsfull hantering av ymparna. Riktig insamling och förvaring av ympriset är lika viktiga led som själva ympningen för att nå ett lyckat slutresultat. Ympmästare i alla tider har alltid hävdat att förvaringen av ympriset är av oerhört stor betydelse.

Hur får man tag på ympkvistar?

Många väljer att samla in sitt ympris i samband med vinterbeskärningen. Har man möjlighet bör man kanske ändå försöka göra det till ett särskilt evenemang vid en något tidigare tidpunkt (se nedan). Det är viktigt att trädet är friskt och att man är helt säker på sorten. Helst bör man därför själv undersöka frukten under hösten både för sortbestämning och för att se att den inte är påfallande sjuk (skorv, stenbildning m.m.).

Har man inte möjlighet att själv samla in önskade sorter kan man köpa kvistarna genom ortens trädgårdsbutik som då i sin tur beställer materialet från någon plantskola. För att få rätt material är det bra att vara ute i god tid och lägga sin beställning före jul eller i början på det nya året. Som medlem i Sveriges Pomologiska Sällskap finns även en unik möjlighet att via hemsidan och medlemsbladet Pomologen göra efterlysningar efter ovanliga sorter. Vanligen kan de då förmedlas via andra medlemmar eller från något av klonarkiven.

Vad passar som ympris?

Allra bäst är att använda årskott som alltså vuxit fram under den senaste sommaren. De bör sitta i det yttre grenverket och helst tas från södersidan eller toppen av trädet. Dessa kvistar har den bästa tillväxten och är ordentligt “mogna” medan kvistar från andra sidor av trädet vanligen haft en sämre tillväxt eller kan ha drabbats av frostskador under vintern; man kan då se att exempelvis spetsskotten är skadade eller inte helt utvecklade. För att undvika att ympa in skadat eller outvecklat material bör man klippa ut sina ympar (tre ögon) från den mittersta delen av ympkvisten.

Skulle det av någon anledning inte finnas årsskott kan man i nödfall använda tvåårsskott men det är alltid mer chansartat än ympning med årsskott. Man bör även undvika att använda vattenskott vid ympningen. För nybörjaren kan det i förstone vara svårt att skilja dessa från de “bra” årsskotten. Som generell regel gäller att vattenskotten växer i den inre delen av grenverket. De har även en klenare infästning vid huvudgrenen, något glattare bark samt mindre och plattare bladknoppsanlag.

Årskott från trädkronans övre del (vänstra bilden) är lämpligt som ympkvist.

Vattenskottet från trädets inre grenar (högra bilden) är inte lämpligt att använda vid ympning.

Förutom placeringen i trädet skiljer de bägge typerna sig åt både till funktion och utseende.

Så har t. ex. vattenskottet glesare mellan bladknopparna samtidigt som dessa är betydligt mindre och plattare (se närbilderna nedan).

När är bästa tiden för insamling?

I princip kan ympris samlas in under hela perioden december−mars/april. Vanligen sker den väl av praktiska skäl i samband med vinterbeskärningen, även om det sedan gammalt som brukar sägas att bästa tiden är i december före jul. Detta är nog en god regel även idag för de flesta delarna av vårt land, åtminstone i klimatzoner 2 och uppåt.

Gamla ympmästare, som Anton Nilsson, menade att det låg en fara i att de yttre grenarna annars lätt kan skadas vid den stränga kyla som vanligen inträffar under januari−februari. Vid temperaturer under minus 25°C kan knoppar och kvistens kambiumlager (tillväxtlagret) skadas och förutsättningarna för en lyckad ympning ordentligt försämras. Insamling i december ställer dock större krav på en bra förvaring så att kvistarna inte torkar under den längre perioden fram till inympning.

Vid insamling i samband med vinterbeskärningen kan man antingen välja att direkt ympa in materialet (i södra Sverige fr.o.m. februari, annars mars−april) eller förvara det till en senare vårympning när saven börjat stiga. Som allmän regel gäller vid vårympning att ympen bör ligga åtminstone tre veckor efter trädet eller grundstammen i våruppvaknandet − underlaget skall alltså vara vaket och väcka ympen till liv.

Vid vinterympning passar det bra med klyvympning, skarv- eller läggymp medan det vid vårympning är att föredra bark- och tungympning. Mer att läsa om klyv- och barkympning. Vinterympningen som alltså sker innan saven börjat stiga bör utföras i blidväder eller högst ett par graders kyla. Då har ymparna bäst chans att klara sig.

Vårympningen, som ej bör företas i gassande sol eller regn, sker i regel med lagrat ympris men kan även utföras direkt från ett träd till ett annat. Ympriset bör då tas från skotten på nordsidan eller längre ner på trädet där de inte hunnit så långt i sin utveckling. Man bör här särskilt undvika kvistens spets och i första hand ta ympen från årsskottets nedre del.

Var försiktig med päron och körsbär!

Det som ovan nämnts gäller fruktträd i allmänhet, men man bör vara särskilt omsorgsfull vid insamling av ympar från päron och stenfrukter. Såväl päron som körsbär och plommon är särdeles känsliga för frostskador på årsskotten varför dessa ympkvistar om möjligt bör insamlas under december månad. Har vintern varit mild går det givetvis bra att göra insamlingen även under den fortsatta viloperioden.

Dessutom bör man vara särskilt på sin vakt med trädens och fruktens kvalitet. Päron drabbas tyvärr inte alltför sällan av onormal stenbildning i fruktköttet. Denna sjukdom orsakas av ett virus som vid inympning på ett tidigare friskt träd kommer att sprida sig till hela det övriga trädet. Även körsbären har sjukdomar som på detta sätt snabbt kan förstöra ett helt träd.

Man bör också tänka på att även om päron, liksom äpplen, kan förökas med såväl vinter- som vårympning, så bör körsbär och plommon alltid ympas innan saven börjat stiga.

Glöm inte etiketten!

Efter insamlingen av ympkvistarna måste de etiketteras med sortnamn, datum och plats. När det är dags för inympningen är minnet märkligt suddigt om vad som låg i vilken bunt. Buntar av ympkvistar binds lämpligen samman med trådetikett. Ett användbart och förr vanligt sätt är att på en av kvistarna göra ett längsgående snitt i änden där man sedan med penna gör sin märkning.

Förvaring av ympris

Förvaringen av ympkvistarna är förmodligen den viktigaste faktorn för att sedan lyckas med ympningen. Ympkvistarna skall förvaras svalt och fuktigt. Antingen lindas de in i fuktade tidningspapper eller tygtrasor, eller så bäddas de in i fuktad sand (som med morötter alltså). Har man tillgång till en kall jordkällare är detta en idealisk plats. Glöm bara inte att regelbundet kontrollera att tidning, tyg eller sand hela tiden är fuktiga. Kom också ihåg att förvara dem så att råttor och möss inte kan smaska i sig de saftiga kvistarna.

Har man ingen jordkällare går det naturligtvis att på gammalt sätt på en skuggig plats gräva ner kvistarna i en grop någon decimeter under markytan. Kom bara ihåg att göra gropen innan tjälen gått i marken.

Idag är det allt vanligare att man försöker förhandla till sig en del av familjens kylskåp där de inlindade ymprisbuntarna kan sova sin vintersömn. De bör då ligga i en låda, med ett inte helt tättslutande lock, för att inte temperatursvängningarna skall bli för stora av den övriga trafiken i skåpet. Har man ett särskilt kylskåp för sina ympar fungerar detta lika bra som jordkällarvarianten. Risbuntarna bör dock inte förvaras i tättslutande plastpåsar − kvistarna lever och behöver andas!

När ympkvistarna buntas kan de med fördel ha en längd på 20−50 cm och alltså inte klippas ner till färdig ymplängd förrän vid ymptillfället. Ändarna på den långa kvisten är ofta i litet sämre vigör och kan kasseras samtidigt som bra bitar, med tre friska ögon, kan klippas ut från mittenbiten.

Janne Sääf

Rulla till toppen